Mastodontregissören Oliver Stone har ett av Hollywoods allra största patos. I film efter film har han ägnat sig åt att dissekera den amerikanska mytens alla aspekter. Efter att ha givit sig på exempelvis kapitalismen (“Wall Street”) och Vietnamkriget (“Plutonen”, “Född den fjärde juli”) har Stone nu ställt in siktet på moderskeppet själv – den sittande presidenten, George W. Bush.

Parallellt med historien om presidenten Bush löper en krönika över hans liv från de första åren på Yale och framåt. Vi får se den unge W. köra rattfull, delta i collegeårens mobbningsritualer och dansa på en bardisk till Roy Orbisons “Claudette”. Men hans lynnighet ogillas skarpt av pappa Bush, som är betydligt mer stolt över den äldre brodern Jeb. “Vem tror du att du är, en Kennedy?!”, frågar han sin son efter en särdeles blöt kväll.

På bästa freudianska vis gör Stone sitt yttersta för att psykologisera George W. Bushs strävan efter presidentposten. Josh Brolins Bush riktigt lyser av kastrationsångest och duktighetskomplex. Trots avsaknad av fysiska likheter lyckas Brolin adoptera ett manér intill förvirring likt originalets. Det är en mycket skicklig gestaltning.

Men inte ens Brolins rolltolkning kan dölja faktumet att “W.” är en ganska ambivalent historia. Man gör inte mycket för att lösa det uppenbara problemet med att spänna över 40 år på två timmar. Här verkar man istället ha försökt att pliktskyldigt klämma in varenda händelse som har varit delaktig i att forma en av USA:s genom tiderna mest impopulära presidenter.

Med en frustrerande övertydlighet verkar Stone vilja visa att även Bush innerst inne är en osäker liten pojke. Att basera en hel film på detta är emellertid ganska onödigt, eftersom hela mänskligheten redan har upptäckt att kejsaren är naken. Säga vad man vill om Bush, men han har knappast blivit tagen på allvar de senaste åren.

Om man är förtjust i presidentfilmer är samma Stones klassiska “JFK” ett betydligt bättre alternativ. “W.” är, tyvärr, en två timmar lång fallstudie som knappast tillför något nytt.