Om du en kväll råkar titta på italiensk tv så är risken stor att du får se en halvnaken tjej som antingen står bredvid en (manlig) programledare och ler, eller så utför hon en liten dans så att inte den italienska publiken ska tröttna på allt snack.
Om du ett halvår senare slår på tv:n med förhoppningen att få se samma tjej dansa blir du förmodligen lite besviken, när du istället hittar henne i ett debattprogram i rollen som Italiens jämställdhetsminister.

I en videokrati använder makthavarna bilder för att styra befolkningen. Detta är enligt Erik Gandini vad som hänt i Italien, där Silvio Berlusconi som kontrollerar televisionen också lyckats ta kontroll över hela landet. Televisionen i Italien består av bilder av kändisar, rikedom och ”skönhet”. Med hjälp av bilder föreställande allt utom det viktiga lyckas man hålla massans koncentration borta från det som den kanske skulle må bra av att veta.

Med en lite knackig engelska talar Erik Gandini om ”the evilness of banality”. Men detta problem är inte enbart ett problem i Italien. Det är ett universellt problem och nu när det uppmärksammas i Italien bör vi börja leta likheter mellan Italiens och andra länders television.

Politik finns överallt. Den gömmer sig även där vi vanligtvis inte trodde vi skulle hitta den. Bakom både ”Big Brother” och ”Idol” gömmer sig politik. Om det inte handlar om lyckan i Warhols femton minuter av kändisskap så kanske det handlar om att acceptera, och kanske till och med gilla, vårt övervakningssamhälle.

Erik Gandini har gjort ett par undersökande och kritiska dokumentärfilmer. Denna gång har han tonat ned klipparen Johan Söderbergs inflytande, vilket är skönt. Det vilar en allvarsammare ton över filmen och publiken drabbas inte lika hårt av filmens mörker som ifall den förpackats i samma ironiska förklädnad som ”Surplus”.

Det finns vissa svårigheter när man ska försöka sammanfatta och analysera ett så komplext problem som Italiens television och presentera det på mindre än 90 minuter. Men Gandini använder sig finurligt av några olika personer som får representera problemets olika komponenter. Resultatet är överraskande välformulerat och ingående och slutet där en leende Berlusconi och kompani kommer frammarscherande som om de vore en trupp sänd av självaste Il Duce.