I tidig ålder förälskade sig Valentino i de kläder som bars av 40- och 50-talens filmhjältinnor. Han själv började skapa kvinnokläder, vilket resulterade i modeimperiet Valentino. Vi får följa berättelsen om företaget och dess två grundare från start till slut utan några konstigheter. Under filmens gång får vi dels se arkivbilder från gamla dagar, men mestadels nyskjutet material där Valentinos arbetspartner, tillika livskamrat, Giancarlo Giammetti på olika sätt försöker hylla sin vän.

Eftersom filmens regissör inte tar så stor plats som Wim Wenders gjorde när han porträtterade modeskaparen Yohji Yamamoto i ”A notebook on cities and clothes”, lämnas filmens röst över till Valentino. Men han själv inte säger så mycket, och när han väl gör det är det ofta något banalt. Istället får vi lyssna på hans självgode och stolta vän Giancarlo, vilket man snart tröttnar på. De andra rösterna i filmen består av reportrar som undrar när Valentino ska lägga klänningarna på hyllan.

Det finns vissa intressanta delar i ”Valentino: The last emperor” som gör att filmen inte är helt meningslös. Det är underhållande att se hur Valentino, eller rättare sagt hans team, skapar klänningar. Av någon anledning är det alltid spännande att följa ett arbete som har en deadline. Det är intressant och lärorikt när vi får reda på hur den globala ekonomin har förändrat Valentino och andra liknande varumärken, och det är så klart roligt att se bilder från svunnen tid då allt och alla var lite snyggare än vad det och de är nu.

Återstoden av filmen – som består av bilder från hyllningsceremonier, catwalks och intervjuer med allehanda personer – kunde klippts bort så att filmen skulle passa in i televisionens entimmesformat, där den egentligen hör hemma.