Vi får följa ett otal kärlekshistorier av olika slag under Alla hjärtans dag i Los Angeles, alla med sina specifika egenheter. All heder åt regissör Garry Marshall (“Pretty Woman”) och manusförfattare Katherine Fugate för att de lyckas jonglera alla dessa historier utan att det för en sekund känns rörigt. De lyckas fånga kärleken mellan såväl man och kvinna som man och man samt från lågstadiebarn till ett gift par på ålderns höst. Allt är väldigt väl koordinerat, välspelat och förvånansvärt fritt från slitna klichéer, på gott och ont.

Avsaknaden av de sedvanliga klichéer som man tar för givet i en film som denna gör dessvärre att det samlade intrycket dras ner. Jag kan inte låta bli att sakna den där naiva och ouppnåeligt perfekta kärlek som Hollywood gång på gång lyckas återskapa i romantiska filmer. Det må vara orealistiskt, men det är rörande att se på.

Kan det vara för många stjärnskådisar i en och samma film? I det här fallet lutar jag åt att det blir ett par för många; varken Patrick Dempsey eller Eric Dane (Mark Sloan i “Grey’s Anatomy”) må vara några megastjärnor, men jag hade velat se mer av dem båda. Detsamma gäller för Jessica Alba, som nästan helt försvinner, och Julia Roberts fantastiska gestaltning av soldaten Kate Hazeltine. Problemet är inte att det finns så många skickliga skådespelare, som alla presterar på topp, utan att filmens längd inte räcker till för alla. Trots filmens gedigna längd hade jag velat se mer av allihop.

“Valentine’s day” är en diversifierad romantisk film som bjuder på allt som har med kärlek och Alla hjärtans dag att göra: ensamhet, otrohet, svek, uppoffring, sorg och glädje. Kort sagt har den allt som en romantisk film ska ha, förutom den där förtrollande Hollywood-magin som lyfter romantiken till nya höjder.