Maria har varit borta en tid och hälsat på sin kusin Elisabet. När hon återvänder till sin längtande man Josef med en sparkande bebis i magen vet han till en början inte vad han ska ta sig till. Filmen kunde här ha tagit ordentlig fart och blivit till en saftig och otäck otrohetshistoria, där Maria drar skam över hela sin hemby och ska stenas, men lyckas fly och föder sitt barn i en stekhet öken någonstans och måste slåss mot läskiga gamar för att överleva. Istället lyckas den sluga Maria direkt övertyga släkt och vänner att det är en helig ande som har befruktat henne och att hon ska föda en son som kommer att förändra världen. Den något godtrogne Josef köper hela konceptet, han har nämligen hört en röst berätta samma sak för honom medan han låg och sov. Jösses!

Hur historien sedan följer behöver jag väl inte säga mer om. De allra flesta som har gått i skolan i Sverige har hört den här historien någon gång och när det görs film på världens mest lästa bok bäddar det väl inte direkt för några överraskningar. Men jag sitter ändå och hoppas på att det ska dyka upp något nytt om det välkända paret som jag inte har fått veta innan. Det blir dock inte mer av den varan än att jag får se hur Josef smyger iväg mitt i natten för att dela med sig av sitt bröd till sin åsna. Hur spännande kan det sen egentligen bli när en höggravid Maria faller i floden och Josef måste kasta sig i för att rädda henne? Är det någon som för ett ögonblick inbillar sig att hon drunknar eller kanske, kanske får missfall?

Porträtteringen av Maria som en ung och oskyldig flicka når inte hela vägen fram och det är istället Josef man får sympati för, då han nu ska ta på sig den tunga rollen att vara pappa till en son som inte bara är någon annans, utan som dessutom troligen redan kommer att veta och kunna allt om livet i samma sekund som han föds. Det blir som helhet en lagom stämningsfull film som säkerligen kommer att gå bra världen över nu i juletid. Vi såg ju hur det gick för Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004), som tog världen med storm.

Vägen till Betlehem kommer att leda till livliga diskussioner om religion här och där, och det är kanske det som är syftet. Men att göra en spelfilm om historien om Jesu födelse som spelas upp utan krusiduller så som vi har hört den så många gånger förut, från början till slut, känns något överflödigt. Kanske vill filmskaparna påminna folk om att julen inte bara är en kommersiell högtid, där man som liten unge verkar ha rätt att bli ledsen och besviken om man inte får en Playstation 3 eller en HDTV. Den lille gossen i sin krubba blev säkert överlycklig över att få lite rökelse och myrra. Att han dessutom fick en hel del guld kan man ju sedan tala tyst om.