Diane Lane gestaltar på ett trovärdigt sätt ensamstående mamman och FBI-agenten Jennifer Marsh. Marsh leder en nybildad enhet inom den federala byrån som bekämpar brottslighet på nätet. Tillsammans med sin kollega Griffin (sympatiske Colin Hanks) ramlar de på en webbsida med det kittlande domännamnet: ”killwithme.com”. Sajten sänder video i realtid – och inledningsvis kan tittaren se en katt plågas till döds. Men snart går den mystiske upphovsmannen bakom sajten vidare till större byten – människor. Och tortyren är inte bara fruktansvärt grym, den är även raffinerad. För ju fler som bevakar sajten, ju snabbare dör offret.

Det här kan låta som en osannolik historia, men faktum är att den är både tät, medryckande och trovärdig. Fotot är precis så snyggt som en thriller kräver, och ger faktiskt vibbar som jag inte känt sedan milstolpen ”Seven”. Och musiken av Christoffer Young spär ytterligare på den kusliga stämningen. Skådespelarinsatser står inte i fokus, för det gör historien, men Diane Lane i huvudrollen imponerar. Dessutom har ”Utan spår” det som många thrillers saknar – en bra skurk. Och ni som med fasa minns ”Nätet”, Internet-thrillern där Sandra Bullock sprang omkring med 3,5 tums-disketter och jagades av ett mordiskt virusprogram, kan slappna av – det är inte bara Internet som har förändrats utan även filmskaparnas kunskaper om Internet.

Men det som framförallt gör ”Utan spår” minnesvärd är att den skickar en passning till oss i publiken. För Internet är visserligen ett fantastisk forum, med möjligheter och ett informationsflöde som i det närmsta verkar oändligt, men just därför ställs också väldigt höga krav på oss som använder det. Vad väljer vi att titta på? Har vi integriteten och civilkuraget att säga nej? På så sätt är filmen ett inlägg i en annars väldigt lågmäld debatt om censur och ansvar på nätet.