Molly Gunn lever i drömvärld. Så har hon gjort i 20 år sedan hennes föräldrar omkom i en flygplansolycka och efterlämnade ett ofantligt stort arv – pappan var en berömd rockstjärna. Molly vältrar sig i lyx och har aldrig haft ett jobb i hela sitt liv. Hon bor i sina föräldrar lägenhet, där pappans alla gitarrer fortfarande står snyggt uppställda i ett rum.

Ray Schleine är en bortskämd åttaåring som alltid har fått allt hon pekar på. Hennes mamma, som är chef för ett stort skivbolag, har aldrig tid med henne och ersätter därför sin frånvaro med prylar och pengar. Pappan ligger i koma sedan flera år tillbaka. Ray beter sig som om hon vore 40 år gammal, och tar hela världens problem på sina axlar. Dessutom är hon livrädd för bakterier av alla de slag.

Dessa två unga kvinnor/flickor möts när Mollys "kassör" plötsligt försvinner med hela hennes arv och Ray blir av med sin barnflicka för femtioelfte gången. Molly blir tvungen att ta ett vanligt jobb – att passa upp för Ray. Tillsammans blir de en katastrof, men med tiden börjar Ray få förtroende för Molly och de lär sig mycket av varandra. Molly får chans att växa upp, och Ray en möjlighet att bli barn igen.

Min första tanke när jag såg affischen till "Uptown Girls" var "ännu en bimbokomedi", men det här är faktiskt en både varm och tänkvärd historia. Filmen lyckas skapa några av de där sällsynta ögonblicken som gör att man får upp hoppet för amerikanska komedier igen. Så hyr eller köp "Uptown Girls" om du behöver bli lite uppiggad en regnig dag.