Mannens svek drabbar inte bara Terry (Joan Allen) utan även hennes fyra döttrar hårt, men de måste dessutom stå ut med henne. Den äkta mannen - som lämnat sin fru för sin svenska sekreterare - ersätts faktiskt redan nästa dag av en av hans vänner, Denny. Han nästan tvingar sig in i den splittrade familjen och möts först av en motvilja och misstänksamhet. Joan ger inte mycket för honom, han är ju alkoholiserad före detta baseballstjärna.

De blir i alla fall suparpolare och sakta, sakta förändras allt igen. Två trasiga människoliv sammanflätas och någonstans i spritångorna hjälper de varandra upp igen. Men vi får också följa döttrarnas liv och hur den nya relationen påverkar dem.

Den här typen av film är Hollywood expert på och visst kan de sin sak, det är ett fint hantverk. Ibland tenderar det dock att bli lite för mycket, som när alla helt plötsligt brister ut i ett alldeles för glatt skratt som varar några sekunder för länge för att vara normalt. Ändå är det nästan imponerande hur många klichéer den lyckas undvika.

Långsamt rullas historien upp och det fina skådespeleriet blir tydligt, då det är det som bär upp hela filmen. Joan Allen är perfekt som den bittra kvinnan och även de som spelar döttrarna. Det är framför allt roligt att se Evan Rachel Wood från Tretton och Keri Russell från Felicity igen. Det är ett känsligt skådespeleri de visar upp och det är precis vad som krävs i den här filmen om hur människor förändras och speciellt om den ska sticka ut mot sådana filmer som Hollywood spottar ur sig på löpande band. Till och med Kevin Costner fungerar i rollen som den alkoholiserade losern med ett stort hjärta.

Jag tycker absolut att filmen är värd ett besök i det annalkande höstmörkret. Lägg märke till Dennys kompis Shep, eller Mike Binder som han heter i verkligheten, det är nämligen han som har regisserat filmen.