Jag var beredd på att det här skulle vara en realistisk och smått gastkramande skildring av en blodig flygkapning. Mina höga förväntningar infrias inte riktigt, men nog är det spännande – även fast vi i publiken på förhand vet hur det ska gå för passagerarna ombord på flighten United 93.

Vi får följa kaparna och passagerarna minuterna innan de checkar in. Parallellt följer vi flygledarnas arbete som blir allt mer intensivt, då det börjar gå upp för dem att det här inte är någon vanlig dag på jobbet. För att få en dokumentär känsla har filmskaparna valt att arbeta med rörlig kamera, och det fungerar bra. Vad man kunde ha utelämnat är spänningsmusiken. Den raderar effektivt ut förutnämnda känsla. Det räcker gott och väl med ljudeffekterna när planet lyfter – de skakar om biostolen rejält.

Vad jag förvånas över är hur rationellt passagerarna ombord på United 93 agerar. De behåller lugnet mycket bättre än kabinpersonalen, när det börjar gå upp för dem att piloterna och en av passagerarna har blivit mördade. De ringer vänner och anhöriga (via flygplanstelefonerna) för att få information om vad som händer, och meddela att de går mot en söker död. Och börjar planera hur de ska ta över planet från kaparna. Kanske är det regissörens sätt att skapa hjältar eller så är det hur det gick till i verkligheten.

United 93 ger en överblickbar bild av några morgontimmar den 11 september 2001. Det blir tydligt hur hjälplös militären och flygledningen var, och hur några passagerare ombord på ett dödsdömt plan var de enda som kunde göra något åt situationen.

Fotnot: Nämnas kan att irakfödde skådespelaren Lewis Alsamari, som spelar flygkaparnas ledare, själv blev stämplad som ett hot när han skulle besöka galapremiären av filmen i New York. Trots att han lever i London sedan 1993 nekades han visum till USA.