”Det borde finnas en miljon psykologer i Gaza”, säger Ayed och suckar uppgivet. Ayed, som är just en av områdets få psykologer, har åtagit sig uppdraget att behandla de som är fångar inte bara i Gaza utan även i sina egna sinnen. Bland hans patienter finner vi till exempel unga neurotikern Inas med en oförstående familj, deprimerade Hanan som lever under existensminimum och inte kan glömma sin ungdomskärlek, samt militante islamisten Abed med posttraumatiskt stressyndrom. Ayed, tålmodig och hoppfull som få, knatar okuvligt omkring med sin portfölj mellan de sönderbombade byggnaderna, men i ett Gaza där det politiska våldet aldrig verkar avta är det inte alltid mycket som skiljer Ayeds mentala hälsa från hans patienters.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har båda två stor erfarenhet av Gazaområdet och kulturen som råder där, vilket med fördel märks i ”Unge Freud i Gaza”. Vi slipper – gudskelov – det sedvanliga exotiserandet av miljöerna. När Maysa, en före detta olycklig änka som har gift om sig och återfunnit lyckan, förklarar att hon inte kan visa bröllopsfotografierna då hon inte bär burka på dem, skonas vi från det vanliga mellanstadiepedagogiska dravlet om hur man gör i andra kulturer. Det är lika sällsynt som det är uppfriskande. Precis som publiken inser ju Holmquist och Khardalian det bisarra i situationen, men istället för att låta det reducera Maysa till ”kvinnan bakom burkan” accepteras det som ett pikant men fullt godtagbart faktum. Det kanske är lite tossigt, det här med religiös fundamentalism, men genom att belysa faktumet att även den mest fromma muslim kan gå in i väggen lyckas man visa verkligheten i Gaza precis så barock som den faktiskt är – helt utan att lägga skulden på civilbefolkningens religiositet.

”Unge Freud i Gaza” är stundtals ömsint komisk, stundtals gruvligt hemsk. Men den upphör aldrig att vara betydligt mer gripande än det mesta man kommer att kunna se på bio i höst.