Bella (Martina Haag) får rollen i uppsättningen för att hon i sitt CV hävdat att hon är utbildad akrobat, en frisering hon gjort för att verka mer attraktiv på arbetsmarknaden. Bella som knappt ens kan göra en kullerbytta antar dock utmaningen, och som en bonus träffar hon på Dramaten den snygge danske skådespelaren Micke (Nikolaj Coster-Waldau) som hon inleder en romans med.

När omgivningen börjar tvivla på hennes kunskaper skarvar hon som hon vill, och snart är hon så inlindad i lögner att det blir svårt för henne att hålla ihop alla trådar. Drömvrärlden hon lever i riskerar att spricka, och kanske är Micke inte den drömkille han från början verkade vara.

Hannes Holm tar här ett litet kliv åt sidan från den ständige regi-samarbetspartnern Måns Herngren (som dock fått vara med och skriva manus) och levererar en ”feel good”-film som nog kommer att gå hem i de svenska stugorna. När nu landet verkar ha gått in i en sorts Bergman-trans på grund av denne mästerregissörs plötsliga bortgång passar det väl ganska bra med en film som kretsar kring en uppsättning som han sätter upp på Dramaten. Bergman skymtar bara förbi som hastigast genom ett fönster i sin villa, men respekten för honom genomsyrar filmen. I övrigt syns en rad kända ansikten, inte minst Reine Brynolfson, som är Bellas motspelare på stora scenen. Persbrandt, Kjellman, Sundvall, Richardsson dyker upp i småroller som sig själva, vilket bidrar till att stämningen blir speciell och rätt autentisk – med reservation för att en verklighetens Bella nog inte hade kunnat nästla sig in i Dramatens fina kretsar lika enkelt. Men tror man bara på sig själv och inte fegar ur för små hinder på vägen så kan man klara det mesta.

Bella spelas av Martina Haag, som skrivit boken som ligger till grund för filmen. Hon gör en skön och äkta insats (trots lögnerna) som en ung kvinna som länge gapat efter mycket och fått mista hela stycket. Men faller man så är det bara att resa sig upp, skaka bort askan och ta nya tag.