Två skådespelare bråkar om vems namn som ska stå överst på rollistan och vems skoklackar som ska vara högst. Nästa stund utspelar sig ett 1700-talsdrama, där ett barn är på väg att födas. Barnet är Tristram Shandy, som själv berättar om sin stundande födelse. Skådespelarna är Steve Coogan och Rob Brydon (eller borde jag ha skrivit namnen i omvänd ordning?)

Det här är en film som har många dimensioner. Det är en film där ett antal skådespelare spelar sig själv, under en inspelning av ett historiskt drama, som de alla har roller i. The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman är ett av Storbritanniens främsta litterära verk. Att göra film av historien har ansetts vara en omöjlighet då handlingen under romanens över 500 sidor egentligen kan rymmas på 30. Istället är boken ett sammelsurium av skvaller, hörsägen och vittnesmål som formar en underhållande skröna.

Parallellhandlingen, filminspelningen, utspelar sig i nutid. Filmteamets problem och rivaliteter känns dock inte alltför långt ifrån motsättningarna och händelserna i Tristrams liv. Här är också rykten och skvaller en viktig del av historien.

Steve Coogan, liksom de övriga skådespelarna, spelar fiktiva versioner av sig själva. Coogan beskrivs som den något överlägsne karriäristen som tar sig själv på lite för stort allvar. Han har också svårt att hålla sig till en och samma kvinna. Rykten om den verklige Coogan får plats i handlingen. Om de är sanna eller inte vet bara hans närmaste. Det ger filmen ytterligare en dimension.

Tristram Shandy lockar till flera skratt under sin gång, inga amerikanska gapskratt, snarare återkommande, brittiska fnissattacker. Regissören Michael Winterbottom visar åter på sin till synes oändliga mångsidighet. Från bitsk, politisk film (missa inte hans kommande The Road to Guantanamo) till futuristiskt drama (hans lysande Code 46, som förhoppningsvis kommer till svenska biografer snart) till ren underhållning, som i denna lilla pärla till komedi.