Det är väldigt varierande hur pass mycket plats de olika historierna tar. Den om en lovande ung tennisspelare som plötsligt slutar spela bra och rymmer från ett träningsläger består bara av några korta scener som inte leder någonstans egentligen, medan berättelsen om den lilla pojken Charlie får ta stor plats och väcker medkänsla och intresse. Under de tre dagar filmen utspelar sig hinner bland annat ett rån gå snett, Charlies fars otrohet upptäcks, läraren Pierre väljer att fortsätta den karriär som arkeolog han för länge sedan gav upp och en borgmästare tvingas göra slut med sin unga älskarinna. Vissa av de val personerna gör håller de fast vid, andra vänder tillbaka och inser att det de hade inte var så värst illa trots allt.

Det är vackert filmat, miljöerna och byggnaderna ger en på samma gång vacker men kall inramning till det som berättas. Skådespelarprestationerna är genomgående bra men den som gör störst intryck på mig är Charlie, och hans berättelse är den som verkligen berör. Annars har jag lite svårt att ta till mig alla dessa besvikna män som är med. Kanske är det för många historier för att någon av dem verkligen ska gå på djupet eller kanske är det för att jag inte är en medelålders man som jag inte riktigt identifierar mig eller känner med de flesta av huvudkaraktärerna. Ett annat problem jag dessutom hade i början av filmen var att några av männen utseendemässigt påminde så mycket om varandra att jag blandade ihop dem.

Det känns som om filmen var menad att vara varm och medmänsklig men intrycket blir istället kylskåpskallt eller möjligen pissljummet. Det är först på slutet som det tinar upp lite och man kanske blir lite glad eller melankolisk å de stackars männens vägnar. Tre dagar med Charlie är inte en helt dålig film. Den är heller inte avgjort bra. Den är precis i mitten. Lagom. Grå. Ph7.
Den väcker helt enkelt inte så pass mycket engagemang att man orkar förkasta eller bli förälskad i den. Man är mest likgiltig liksom.