Pundaren och manlige prostituerade Toby (Kevin Zegers) har haffats i New York för att ha snattat en groda. Borgenssumman sätts till en dollar, och den kristna missionären Bree (Felicity Huffman från Desperate Housewives) rycker in och löser ut honom. Hon ska åka tillbaka till LA, och tar med sig Toby på en roadtrip så att han ska få chansen att leva ut sina drömmar att bli filmstjärna. Att det är gayporrstjärna han vill bli är inget hon vet om till en början. Men å andra sidan är det en del saker hon själv sitter inne med som han borde få ta del av. Att hon är transsexuell upptäcker han inom kort, men att hon egentligen är hans pappa Stanley avslöjar hon inte i första taget.

Biobesökaren vet dock om det från första början. Bree/Stanley blir chockad över att ha en son, men könsoperationen är bara en vecka bort och nu ska inget få sätta käppar i hjulet för den. Förutom terapeuten, som hotar med att inte ge klartecken för operationen om Bree inte reder ut sitt gamla liv innan det är dags att ta det stora klivet. Planen Bree har är att köra förbi Tobys styvfar på vägen till Kalifornien och dumpa sonen där.

Trots att jag vet vem Felicity Huffman är så är jag under hela filmen övertygad om att Bree är en manlig skådespelare, spelande en man som försöker bete sig som en kvinna. Jag förvånas nästan över att det är bästa kvinnliga skådespelare hon är Oscarnominerad för och inte bästa manlige skådespelare. Det kan bero på att jag är lite trög, men jag tror snarare att det är för att rollen görs på ett så otroligt övertygande sätt filmen igenom. Vi har tidigare sett kvinnor som varit duktiga på att spela män i filmer som exempelvis Boys don¥t cry. Vi har även sett roadmovies som berört oss – Britneys kalkon hör självklart inte hit, även om den är ganska tragisk i sig – men en kombination av dessa huvudingredienser som slår Transamerica kommer inte att trollas fram på lång tid.

För det är något magiskt med den här filmen. Det är lika mycket den fysiska kust-till-kust-resan som den psykiska man-till-kvinna-resan vi får följa med på, och det är en resa man sent glömmer. Filmen är fylld av kärlek och humor, men är egentligen ett drama. Den har säkert retat upp en del amerikaner på hemmaplan då den behandlar ett känsligt ämne, men det är bara roligt att det rörs om i grytan lite. Hur känslig du själv är inför transsexuella (inte att förväxla med transvestiter) vet du bäst själv. Men är du sugen på att se filmen så blir du inte besviken bara du tar dig till biografen och fixar en biljett.