Det är inte så ofta man här i Sverige får möjlighet att se japansk tecknad film, eller animé, på bioduken. Det blir oftast på filmfestivaler och nu på Stockholms filmfestival visas bland annat denna animerade film. Det är en söt historia vars handling inte direkt stämmer överens med det man är van att få se av animé. Inga hjältar, inte världens undergång, inte ens något cyber över huvudtaget. Istället får vi en historia som handlar om att hitta sin egen lycka med tre hemlösa personer i huvudrollen.

Filmen börjar med att våra tre huvudpersoner hittar en baby övergiven i en sopcontainer. De väljer att ta sig an babyn och försöka hitta dess föräldrar för att få reda på hur man kan välja att bara lämna sitt barn på det sättet. Under filmens gång blir det klart att de tre hemlösa människorna trots sitt konstanta bråk och små bitska kommentarer faktiskt älskar varandra. Gänget består av en tonårstjej, en medelålders man och en homosexuell transvestit. Porträtteringen av den sistnämna blir tyvärr ganska klyschig, vilket är tråkigt då filmen annars känns oerhört snäll och välvillig. Den utspelar sig också i juletider. Men alla tre karaktärer känns väl genomtänkta och vi får en inblick i deras olika orsaker till att leva på gatan.

Tokyo Godfathers har en speciell ton som är en blandning av saga och realism. Animationen är oerhört skickligt gjord och återger Tokyo på ett verklighetstroget sätt. Även de hemlösas hemska situation känns trovärdig. Till exempel får vi se ett ungdomsgäng misshandla en äldre hemlös man, helt utan orsak. Mot detta ställs känslan av förutbestämdhet och tron på ödet som genomsyrar hela filmen. Detta gör att Tokyo Godfathers funkar bra som feelgood-film, utan att bli allt för sockersöt.

Handlingen går ner lite i tempo mot mitten av filmen och flera skämt är oöversättliga och blir bara töntiga eller bisarra på textremsan. Trots detta är det en sevärd film – en helt klart annorlunda julfilm.