Abra bor i en svensk småstad. Hon älskar musik och framför allt Ebba Grön. Dessutom skriver hon egna låtar och drömmer om att dra ihop ett band och att spela in en singel. De flesta av Abras kompisar förstår sig inte på hennes musiksmak och tycker hon är konstig, ful och allmänt jobbig. Abra längtar bort och när Ebba Grön ställer in spelningen i Folkets Park, får hon nog.

Året är 1984. Abra (Josefin Neldén) är 19 år och bor i en håla i västra Sverige. Hon är ensam punkare bland alla rosa tuggummitjejer med permanent och känner att livet borde vara annorlunda. Kompisarna i bandet tar inte musiken på allvar, syrran är med barn tillsammans med byns mest idiotiska kille och ingen verkar förstå vad som verkligen är viktigt – musiken.

Men så plötsligt tar livet en helt annan vändning. På en spelning träffar hon Millan (Cecilia Wallin) som känner bandet. När turnébussen är på väg tillbaka mot Göteborg tar Abra chansen. Hon tar med gitarren, demotejperna och favoritskivorna, packar sina coolaste kläder och följer med. Med hjälp av några vita lögner får hon sova hos Millan och fixar ett jobb som korvpackare. Nu är bara det svåra kvar – hon ljög för syrran och sa att hon fått skivkontrakt och skulle släppa en singel till julÖ

Millan och Abra börjar jaga bandmedlemmar till bandet som ska göra dom till stjärnor, men det är svårt. Abra vill bara ha tjejer i bandet och Millan avskyr allt vad modern syntmusik heter. Konstigt nog är det mest killar med syntinfluenser som vill provspela. De är i alla fall överens om ett bandnamn – Tjenare Kungen.

Jag tror att vi kommer att få se Josefin Neldén som spelar Abra i många fler sammanhang. Hon har ett härligt kroppsspråk och hennes ansiktsuttryck får mig verkligen att känna med henne genom hela filmen. Att allt sen går i ett nostalgiskt 80-talsskimmer får mig bara att gilla det ännu mer. Vem minns inte hur livet var på den tiden man använde grön mascara, odlade syntfläta och tittade på Bagen?
Kjell Bergqvist lockar till skratt i en underbar peruk, men härligast är ändå Joel Kinnaman som Dicken. Han spelar killen som alla tjejer någon gång varit olyckligt förälskade i. En pretantiös Ulf Lundell-kopia med stora drömmar och väldigt höga tankar om sig själv.

Genom hela filmen går musiken som en röd tråd. Mycket gamla syntiga slagdängor, men även ny musik i 80-talstappning. Riktigt riktigt bra! Tjenare Kungen är en riktig feel-good-film. Både för oss som minns 80-talet med glädje och för er som helst vill glömma!