Trots att man skulle kunna tro att denna film har mycket gemensamt med “Flickan” så finner man alltfler likheter mellan “Det vita bandet” och “Where the Wild Things Are”. I historien om lille Max som rymmer hemifrån efter ett litet bråk med modern, ser vi hur den lille pojken (sjukt söta, bör tilläggas) imiterar sin moder och andra vuxna. Visserligen imiterades det inget i Hanekes överbelönade film, med principen är densamma.

Sedan Max sprungit hemifrån efter att han bitit sin mamma kommer han till en ö med överdimensionerade gosedjur som gillar att slå sönder träd, kasta varandra och sova i en stor hög. De är snälla, själviska, mjuka och oerhört våldsamma, ungefär som gosedjur brukar vara, eller människor för den delen. Som en liten Christopher Columbus (fast jag vill inte dra denna liknelse för långt), tar Max befäl över dessa vildingar och får den otacksamma uppgiften att skydda dem från vemod.

Spike Jonze tar väl tillvara på Sendaks bok. Det något uppstyckade och högkoncentrade narrativet fungerar på ett ypperligt sätt för att skildra Maxs vilsna verklighetsuppfattning. Det är som att Max både är medveten och totalt oförstående inför konsekvenserna av det han gör. Men detta är ingen moralistisk berättelse, så vi går vidare till filmens egentliga mening. Vilket enligt mig skulle vara hur direkt Jonze skildrar känslor.

Vi vet inte särskilt mycket om vildingarna, vi vet inte hur deras “barndom” var, om de blev misshandlade i hemmet eller retade i skolan. Men denna film är inte i behov av sådan bakgrundsinformation. Orson Welles sade en gång att en film aldrig är bra om inte kameran är en poets öga. I “Where the Wild Things Are” är det både Max och Spike som är poeterna, och de delar en charmig barnslighet. Och de är lika naiva som de är medvetna om hur dystert livet kan vara. “It's a sad and beautiful world”, säger Roberto Benigni i “Down by Law”. En replik som lika gärna skulle kunna komma från Max.