Fem år gamla Nathan bor med sin mamma i den Italienska huvudstaden. Med henne lever han som vilket västerländskt barn som helst. Men tillsammans med sin mexikanska pappa besöker han sin farfar, som är fiskare i ett förtrollande vackert korallrev utanför Mexicos sydkust (Banco Chinchorro). Det blir ett besök till en helt annan värld.

Filmen berättas ur Nathans 5-åriga perspektiv. Det är lika enkelt som det är genialiskt. Nathans farfar bor i ett litet skjul på pålar, mitt i korallrevet. Precis som Nathan får vi i publiken fascinerat lära oss hur den här speciella världen är konstruerad.

Far och son spelar sig själva i filmen, vilket är en av de största styrkorna i “Till havet”. Kemin dem emellan, förtroendet och kärleken träffar i alla fall mig rakt i hjärtat. När filmen är över kommer jag på mig själv med att vara lika delar sugen på att lära mig snorkla i Söderhavet som på att bli farsa.

Vill man vara kritisk kan man hävda att det inte händer särskilt mycket i filmen. För det gör det inte. Nathan lär sig fiska, lär sig snorkla, lär sig mata den tama hägern. Sedan fiskar han igen. Men känslan av sommarlov, av lata underbara dagar med sin pappa, och i absolut symbios med naturen är urstark. Jag blir i alla fall aldrig mätt på vackra solnedgångar, fiskelycka och vågbrus.

Regissören Pedro Gonzaléz-Rubio har en dold agenda med filmen – han vill att korallrevet Banco Chinchorro ska klassas som världsarv, så att det kan skyddas. Jag hoppas verkligen att den här filmen kan bidra till att så sker. För det vore en stor sorg om en så vacker del av vår värld gick förlorad.

Det här är ingen film som du kommer se trailers för, eller som polaren kommer dra med dig på. Men det är en film som du kommer må bra av att se. Så ta chansen.