Den största och mest revolutionära kraften i världen är kärlek. Det är denna kraft som driver poeten Attilio (Roberto Benigni) till att plötsligt lämna Rom för Bagdad trots att Irak-kriget precis har brutit ut. Vittoria (Nicoletta Braschi), som han har gått och blivit olyckligt förälskad i, skriver nämligen på en biografi över en irakisk poet (Jean Reno) som vill vara med sitt folk i denna krissituation och följer med honom till hans hemland – med Attilio hack i häl. Tillsammans hamnar de tre i det som Benigni själv beskriver som vår tids mest absurda och förfärliga konflikt. När Vittoria drabbas av en livshotande sjukdom ser Attilio det som sin livsuppgift att få henne på fötter igen.

Benigni har sagt att han vill att filmen ska oroa, överraska, gripa och roa. Det är bara att gratulera. Hans förhoppningar går i uppfyllelse.

Oroad blir jag över att Benigni kanske inte lyckas leva upp till förväntningarna på sin nya film. Med sin îLivet är underbartî satte han ribban rätt så högt, även för den icke-inhemska publiken, och tror man att den här skapelsen ska vara lika finurlig blir man nog besviken.

Överraskad blir jag över att det inte blev mer nyskapande än så här. Det känns som om Benigni har gjort den här filmen förut och nu vill ha lite mer tid i rampljuset utan att egentligen ha nåt nytt att säga. Hans politiska kängor blir inte lika slagkraftiga som förr. Det enda som sker i andra halvan av filmen är att Vittoria ligger på en sjukhussäng och en smått desperat Attilio springer runt och försöker hitta medicin. Spännande?

Gripen blev jag av hur söta och duktiga systrarna Chiara och Anna Pirri (som spelar Attilios döttrar) var. Det är deras långfilmsdebut och det skulle väl vara deras eventuella medverkan i nästa Benigni-film som lockar om jag skulle fundera på att se ännu en film av denne regissör.

Road blir jag över att Benigni, likt ett antal andra regissörer, envisas med att dra med sin fru i sina filmer. Nicoletta Braschi inte är någon höjdarskådespelerska, det är bara att inse. En mer oengagerad kvinna får man leta efter på vita duken. Benigni själv påminde mer än vanligt om en italiensk Woody Allen med Chaplin-sjuka, och det märks att han hämtat inspiration från båda dessa herrar. Han skuttar energiskt omkring på små upptåg. Tycker man att det låter helfestligt att se honom i färd med att gifta sig iförd vitt linne och boxershorts i en drömsekvens, där Tom Waits spelar piano... ja, då är det väl bara att köpa en biljett.