Den osympatiske Romain förblir en skitstövel. Han kastar ut sin pojkvän och är väldigt otrevlig mot sin syster, som var hans bästa vän när de var små. Var det gick snett får man aldrig riktigt veta, trots att återblickarna till när de lekte i kojan som små indikerar att man ska få reda på något. Vredesutbrotten och spydigheterna har funnits där förut, och de kan inte skyllas på att han har fått veta sitt bäst-före-datum. Romain är oerhört kär i sig själv och har drömt om att ha sex med sig själv som ung. Överallt omkring sig ser han den lille krullhårige pojke han en gång var och längtar nog tillbaka till sin ungdom en hel del. Men samtidigt avskyr han barn, och är inte intresserad av ett cafébiträdes erbjudande om att göra henne på smällen då hennes man är impotent. Kanske ändrar han sig, och kanske testamenterar han alla sina tillgångar till sin avkomma.

Tempot är alldeles för långsamt för en så här pass kort film. Måste många scener bara bestå av att Romain står och tittar och vi inte har en aning om vad han tänker på så kanske underlaget till en film inte var så mycket att komma med. En del garnnystan som börjar nystas upp förblir trassliga och det känns en smula onödigt att ens ta upp sakerna från början.

När en 80-minutersfilm känns som om den är 180 minuter lång ringer det ett par varningsklockor. Åtminstone för mig. Tycker man om franskt drama, med allt vad det brukar innebära, har jag på känn att man blir missnöjd här. Det finns bättre exempel på sådana slags filmer, där det åtminstone finns något snyggt bildspråk, minnesvärda tankegångar eller intressanta karaktärer.

En eloge får väl ges till Romain för att han inte gör en helomvändning och är snäll mot alla i sin omgivning bara för att han ska försvinna. Han är sig själv in i det sista. Personligen struntar jag dock fullständigt i att han är dödssjuk – är det meningen att det är så man ska känna så har väl filmskaparna lyckats.