Ja ni vet redan historien. Ett gäng tappra spartaner lyckades mot alla odds stoppa den gigantiska persiska armén som invaderade Grekland någon gång under antiken. Det har skrivits böcker och gjorts filmer om den här händelsen i bra många år. Men den här gången är allt lite annorlunda, för den här filmen bygger på Hollywoods seriefavorit Frank Millers seriebok 300. Historisk autenticitet är sålunda inte på dagordningen. Nej, 300 är rakt igenom en visuell film. Varje bildruta har slipats och manipulerats in i minsta detalj för att skapa en totalt surrealistisk pojkboksversion av det antika Grekland.

Britten Gerard Butler spelar spartanernas ledare, kung Leonidas. Lena Headley är hans fru, drottning Gorgo. Nu är här det ingen film där skådespeleriet märks, karaktärerna är papperstunna och oinspirerade. Det mest utvecklade draget hos de spartanska krigarna är deras onaturligt svällande bröstmuskler.

Mycket har sagts om likheten med den andra Frank Miller filmatiseringen, Sin City. Och visst, på många sätt är det samma formel man har använt sig av. Men där Sin City hade något mer att erbjuda förutom ultravåldet och det visuella godiset, där har 300 ingenting. Jag kommer på mig själv att gäspa mig igenom de pratiga delarna av filmen. Det finns trots allt bara så många gånger som man kan höra prat om styrka och ära på klassiskt Braveheart-manér. Men 300 handlar till sist om vackert koreograferade stridsscener och klassiskt ultravåld och där blir man inte besviken.

Jag är benägen att hålla med regissör Snyder om det löjliga i att diskutera politik med den här filmen som bakgrund. 300 är en genomkorkad film och låtsas aldrig vara något annat. Sen att den har en närmast fascistoid syn på våld och ärofulla krigare är en annan femma, Leni Riefenstahl skulle njuta av varje bildruta.

Till slut faller 300 på eget grepp, det blir helt enkelt för mycket av det goda. Man blir mätt på den visuella prakten och kvar finns bara ett torftigt seriemanus av en trött författare. Men flera dagar efter visningen kommer jag på mig själv att rekonstruera vissa scener från filmen i mitt huvud. Såhär i efterhand känns filmen lite bättre än när jag såg den. Så för all del, älskade du Sin City eller tillhör dem som blir rörda till tårar av Braveheart, gå och se 300.