Asaguden Tor lär sig att bli en värdig människa, och blir kär i Natalie Portman.
Det finns mycket att klaga på här men handlingen talar för sig själv, så låt oss istället ta en titt på vad det hela går ut på. I Marvels värld är Tor son till asarnas konung Oden och bror till halvjätten Loke. Det finns nio olika världar, vagt sammanbundna med någon slags regnbågsbroar (jodå, de använder faktiskt det ordet) men de enda vi får bekanta oss med är Midgård (jorden), Asgård (asagudarnas hemvärld) och Jotunheim (de ytterst tveksamma isjättarnas hemvist). Tor är en stridslysten och dampig ungtupp som förklarar sitt eget lilla krig mot isjättarna efter att de smugit sig in i Asgård för att stjäla tillbaka en artefakt av is som innehåller en väldig kraft av något slag (är ni vakna?).

Hursomhelst, Tor (Chris Hemsworth) gör bort sig och blir bannlyst från Asgård. Pappa Oden (en trött Anthony Hopkins som borde ha bättre saker för sig) skickar ned honom till jorden och han blir fråntagen sina krafter. Hammaren kastar Oden också ner, med citatet att den ska ge en värdig man Tors krafter. Massor av folk samlas kring den stora kratern som uppstått och försöker lyfta hammaren men ingen lyckas rubba den. Här kommer historien in; Tor gör den förutsägbara resan från självupptagen ung narcissist till ödmjuk och värdig Medmänniska med hjälp av Nathalie Portman och ett par raskt avklarade halvromantiska dialogscener. Om detta parti varit längre – och framför allt bättre – kunde filmen kanske blivit något. Inte en “Henry V”, men väl en hyfsad Marvel-filmatisering. istället hastar vi förbi hela mötet med människorna och får istället se hur Tor, när han fått sina krafter tillbaka, slåss med massa allmänt onda varelser (mestadels isjättar).

Jag trodde faktiskt att jag skulle tycka om den här filmen, och om ni efter att ha tragglat er igenom den här trötta stackars recensionen fortfarande inbillar er detsamma vill jag bara bjuda på en av filmens sista replikskiften (ok, spoilervarning, men seriöst...)

Tor: En dag ska jag göra dig stolt, far.
Oden: Det har du redan gjort, son.

Allvarligt talat, Kenneth. Hur tänkte du här?