Amerikansk film förlorar sig inte sällan i sentimentalitet eller hjälteglans när den vill berätta dramatiska relationshistorier. Även här blir familjeidyllen ibland sirapssöt intill det outhärdliga. Men däremellan sker briljanta gestaltningar av riktiga känslor och mänskliga svagheter som övertygar och berör.

Oscarsbelönade, vackra Halle Berry spelar änkan Audrey och är utmärkt när hon släpper poserandet. Charmige, duktige Benicio del Toro spelar den godhjärtade, men slitne, narkomanen Jerry. Hans blickar berättar mer om hans inre liv än hans ord. Han gör sin roll med stor konstfärdighet. Jerry vacklar hela tiden mellan undergång och ”en dag i taget”. Hans postabstinens är plågsam att se. Den oerhört produktive David Duchovny, känd från bland annat The X-files, spelar maken Brian utan övertoner.

Filmens regissör, danska Susanne Bier (Efter bröllopet, Älskar dig för evigt, Bröder), är världens kanske nu främsta kvinnliga sådan. Biers personregi är fenomenalt bra och matchas skickligt med Ton Sterns utmärkta filmfoto. Manus av Allan Loeb är avskalat och träffsäkert. Blickar, rörelser, kroppsspråk och kameravinklar berättar den smärtsamma historien mer än långa, tröttsamma dialoger som i Colin Nutleys Angel.

De finns dock överdrifter, som skildringen av knarkkvarter som liknar krigszoner, en snygg, ensam advokats förfall, barn som är som sagor och medmänniskor som är änglar. Figurerna är alla snygga, välväxta och utan större bekymmer om sina vardagsrutiner och är antingen genomgoda eller offer.

Men irritationen över skildringen av den amerikanska medelklassens gulliga förortsliv och alla schabloner går snabbt över. Man grips av dramat om personernas kamp att genomlida det olidliga och tro på det hopplösa. En vacker, gripande historia om människor som försöker överleva och hitta former för det.