Plainview inser snabbt att oljebranschen är mer lukrativ och med sin list och företagsamhet blir han expert på området och går från att vara hygglig kille till hänsynslös människoföraktande tävlingsmänniska på nolltid. Han går över lik för att i kapitalismens namn i början av 1900-talet roffa åt sig land och rikedomar och ligga steget före konkurrenterna. Huvudmotståndare till exploateringen av marken är en kyrkans man, Eli, som får finna sig i att bli överkörd då hans familj får ge upp sina ägor för en spottstyver.

Berättelsen om mänsklig girighet är lika aktuell idag som för hundra år sedan och detta skrämmande mästerverk till film tål att ses flera gånger. Redan i den nästan tjugo minuter långa, dialoglösa, inledningsscenen blir jag såld. Det här skulle kunna röra sig om en stumfilm, men så fort Day-Lewis öppnar munnen höjs den redan goda kvaliteten ännu ett snäpp och en underbar resa tar sin början.

Karaktären Plainview chockerar och Day-Lewis fullkomligen briljerar. På något sätt sitter jag nästan och hejar på den odräglige antihjälten som demoniskt drar fram likt en tromb över Kaliforniens slätter och sörplar i sig varenda droppe olja som finns. Att se Day-Lewis på vita duken igen är en fröjd, och han bär med bravur upp hela filmen på egen hand.

Karaktärerna omkring Plainview är knappt nödvändiga, men behövs nog ändå för att låta Day-Lewis spela ut sitt fulla register. Förhoppningsvis får han belöning för sin rolltolkning genom att tilldelas en Oscar. Han förtjänar nästan två statyetter. Men filmen är nominerad till åtta stycken, så kanske Day-Lewis kan dela med sig till någon annan kategori också. Om han nu inte har blivit för girig, vill säga.