Grafikern Stéphane flyttar från Mexiko tillbaka till sin hemstad Paris där hans mamma har fixat ett jobb åt honom. Arbetsuppgifterna inbjuder dock inte till någon som helst utvecklingsmöjlighet, och när de udda kollegerna inte är stimulerande nog eller när den söta granntjejen Stéphanie (Charlotte Gainsbourg) inte visar tillräckligt intresse för honom så piffar han till den tråkiga vardagen genom att gå in i sina drömmars värld. I denna värld han fått tröst sedan han var en liten pojke och där både kan och kommer allt att hända. Men drömmarna tar över mer och mer av Stéphanes tillvaro. Snart vet han inte var gränsen går för vad som är dröm och verklighet och vad hans agerande riskerar att få för konsekvenser.

Det här är en söt film som hade kunnat bli intressant bara den hade haft någon handling. Jag saknar inte helt empati, men egentligen är det här bara en väldigt ytlig kärlekshistoria om en kille som blir kär i sin granne och börjar umgås med henne. De utvecklar sina konstnärliga modellbyggaridéer tillsammans och slapstickhumor blandas med skämt som bygger på språksvårigheter. Det hela må vara fint paketerat i härligt kreativa drömsekvenser där stop-motion-effekter får ett nytt uppsving, men under det lekfulla skalet finns inte mycket som gör att jag direkt bryr mig hur det går för huvudkaraktärerna och deras underliga romans.

Att få se in i någon annans drömtillvaro är intressant till en viss del, men det går inte riktigt fram vart Michel Gondry vill komma med sina fantasiscener. Efter att ha gjort Eternal sunshine of a spotless mind (2004) och hänfört hela världen (samtidigt som han fått Jim Carrey-hatare att brista ut i kör att han faktiskt kan göra normala roller) så är nu Gondry i ett drömläge. Han kan göra vilken udda film som helst och vara säker på att ryktet om sig själv tillsammans med filmaffischen med två bra skådisar ridandes på en konstgjord häst kommer att locka publiken till salongen.

Konceptet kommer säkert att fungera. Men en dunderhit borgar inte för att allt den här mannen rör vid ska bli till guld, det ser man inte minst om man tänker på att det är han som ligger bakom kalkonrullen Human Nature (2001). Jag tycker att man bör spara sina slantar och inte hylla lekfarbrorn Gondry bara för att det är inne att göra det. Går man ändå och ser Science of sleep kan man förvänta sig en inåtvänd kryptisk, klart krystad, historia med störande snöpligt slut som i princip försöker överleva på samma typ av specialeffekter som användes i musikvideon till Peter Gabriels låt Sledgehammer. Videon är intressant trots att den nu är 20 år gammal. Men det är kanske för att den har mer handling än filmen Science of sleep.