Prinsessan Dianas död i Paris 1997 utgör startskottet för en vecka som skakar om den brittiska monarkin i dess grundvalar. Drottningen, som aldrig gillade Diana i livet, underskattar det brittiska folkets behov av att sörja offentligt och reser iväg till det kungliga lantstället i Balmoral, utan att säga ett ord om den döda prinsessan.

Den nyvalde och initiativrike premiärministern Tony Blair förstår sig däremot på det brittiska folket och håller ett tal där han hyllar Diana som ”folkets prinsessa” och hans popularitet skjuter genast i höjden. Blair inser dock snart att han måste hjälpa den envisa drottningen att inse vilken enorm blunder hon är på väg att göra innan kungahuset, med god hjälp av massmedia, förgör sitt folkliga stöd en gång för alla.

Det är egentligen inte mycket till historia som regissören Stephen Frears serverar oss här, men den är otroligt väl berättad. Framförallt är det en film där skådespelarna får en chans att ta för sig och det gör de med råge. Helen Mirren är fullkomligt lysande i rollen som drottning Elizabeth. I ena stunden utstrålar hon kyla och auktoritet för att i nästa låta fasaden rämna ett kort ögonblick och visa hur rädd hon egentligen är för att svika sitt kungahus och land. Den stora överraskningen är dock Michael Sheen som gör en fantastisk tolkning av den unge Tony Blair, den andra av filmens två egentliga huvudpersoner.

Den kungliga familjen framställs som en riktigt absurd samling människor; den spydige prins Philip som vill jaga hjort mest hela tiden, en mesig men välmenande prins Charles som är fullkomligt livrädd för att bli mördad av någon fanatisk Diana-anhängare. Och kanske allra mest den sarkastiska nittiosjuåriga drottningmodern som mest irriterar sig på att hennes egen begravningsplan används för som mall för Dianas begravning.

Se The Queen för en riktigt rolig skildring av en synnerligen dysfunktionell familj och en sympatisk tolkning av kvinnan i dess mitt.