I New York på 50-talet är det tuffa tider. För en del. Åtminstone för teaterproducenten Max Bialystock (Nathan Lane). Hans uppsättningar floppar totalt, och revisorn Leo Bloom (Matthew Broderick) kommer med dystra besked. Men så kläcker Leo ur sig ett slugt recept på en formel för hur man genom att göra en pjäs som floppar ändå kan tjäna feta stålar på det.

De båda blir kompanjoner och letar upp tidernas absolut sämsta pjäsmanus – Det våras för Hitler. Författaren är en paranoid gammal nazist (Will Ferell) och pjäsen som hyllar Hitler lär ju inte gå hem på teatrarna, då det mestadels är judar som går på teater. Icke-succén är given och framtiden säkrad. Trodde de, ja.

Känns det som om du har sett den förut? Det stämmer nog. För upplägget från Mel Brooks îDet våras för Hitlerî från 1968 är detsamma. Den största skillnaden är att det nu rör sig om en upphottad musikalversion.

Har man sett originalet är det nog lätt att döma Broderick en aning hårt. Det är inte lätt att spela samma roll som Gene Wilder gjorde så lysande. Jag tycker att överspelandet och det överdrivna gestikulerandet är plågsamt, och vet inte om jag står ut i två timmar till. Att allt är övertydligt har dock att göra med att de båda herrarna i huvudrollerna varit med i Broadway-uppsättningen av samma pjäs. De vet alltså mycket väl vad de sysslar med, och så fort jag kom över tröskeln och klev in i musikalteatervärlden så var jag fast.

Om inte annat hade jag blivit fast när Uma Thurman (Ulla Inga Hanson Benson Janson Tallen Hallen Swadon Swenson är bara rollfigurens förnamn) träder in i bild. Den blonda svenskan som gillar sång, sill och sex är så snygg. Hennes genuint svenska (?) îGod dag, min vännenî kan nog få vem som helst på fall, trots att hon bryter mer på tyska än vad drottning Silvia gjorde för 20 år sedan. Hon sjunger riktigt bra och dansföreställningen hon gav i Pulp Fiction bleknar ganska snabbt i jämförelse med vad hon presterar här. Wow!

I övrigt ska jag nog egentligen inte jämföra. Jag gillade originalversionen bättre, men att säga att musikalversionen är sämre för det känns lite fel. Det är samma film, fast ändå inte. Här finns fräscha sångtexter, fina skådespelarinsatser och färgglad scenografi i kombination med en îkeep it gayî-känsla som genomsyrar allt. Det gör det hela till en härlig upplevelse. Att se Broderick och Thurman dansa är en ren fröjd, och Farrell passar perfekt i rollen som hängiven och korkad nazist.

Jag tycker inte att man ska dra paralleller till andra stora musikalfilmer heller – den här får hamna i ett eget fack där den får vara F¸hrer bäst den vill. Nu får en ny generation och en ny publik chans att ta del av Mel Brooks storfilm, och troligen kommer originalet att sälja bra på dvd. Det våras för Brooks.

Som helhet fungerar The Producers bra, även om den kan kännas lite lång. Man får kanske ha i åtanke att det här är broadway-regissören Susan Stromans filmregidebut och att det nog är svårt att ta bort något av de kanske en aning för många musikalnumren som är med. Möjligen tänkte Stroman satsa på att göra en total flopp hon med. I det avseendet lär hon misslyckas, för nu tycker jag att ni som goda medborgare ska marschera och se och se filmen. Marsch!