“The last station” är baserad på Jay Parinis bok “Den sista stationen: En roman om Leo Tolstojs sista år”, och handlar om den stora ryska författaren Leo Tolstoj som bland annat skrev “Krig och fred” och “Anna Karenina”. Filmen ett välspelat kostymdrama, regisserat av Michel Hoffman, som lockar fram både tårar och skratt – men det som slog mig mest är att våra hjältar känns väldigt levande trots deras absurditeter och point of views.

Karaktärerna är mångfacetterade och får liv genom Helen Mirren, som spelar grevinnan Sofya – Tolstojs fru, Christoffer Plummer är Tolstoj själv och James McAvoy gestaltar dennes nya sekreterare, Valentin Bulgakov.

Kärlek är temat och genomsyrar filmens 112 minuter, men det är olika sorters kärlek man behandlar. Tolstoj dras mellan kärleken till sin fru, musa och medförfattare Sofya, och vänskapen med Vladimir Chertkov (Paul Giamatti) som anser att Tolstojs verk ska tillhöra det ryska folket. Sofya å andra sidan vill behålla både rättigheterna och pengarna inom familjen, och därför strider de båda.

I detta drama hamnar den unge Valentin Bulgakov, en stor beundrare av Tolstoj och dennes idéer. Han blir anställd som sekreterare men får även uppdrag att föra dagbok, vilket är en fin omskrivning för att spionera, åt både Chertkov och Sofya då de båda vill hålla koll på den andre.

Den naiva Bulgakov kommer med en övertygelse om att den rätta vägen är ett återhållsamt liv enligt Tolstojs paradigm, men efter att han lärt känna den passionerade Sofya blir han kluven. Inte blir saken bättre av att han lockas av kärlekens rus och köttets lustar av den vackra, jordnära Masha.

Det här är ett gott hantverk rakt igenom, det håller sig på rätt emotionell sida och mest imponerad är jag av Helen Mirren.

Det är beundransvärt att se hennes arbete i den här filmen. Sofya är en drama queen i uttryckets rätta bemärkelse. Hon simulerar sjukdom när hon vill ha uppmärksamhet och räds inte att säga sin mening trots det “mediadrev” som ständigt lurar utanför dörren. Hon känner och kämpar, och gör inte alltid rätt – men jag förstår henne och blir påverkad av hennes frustration av att inte längre vara behövd. Hon vill känna av den kärlek som hon anser har bestulits henne, medan Leo vill ha lugn och ro. Mirren är trovärdig i alla scener och förtjänar med all rätt den Oscarnominering hon fick för sin rollprestation. Även Plummer blev nominerad för bästa biroll.