Detta blir dock startskottet inte bara för denna storfilm, utan även för ett åtta år långt diktatorstyre som kommer att kosta flera hundra tusen människor livet.

Av en slump får Garrigan hjälpa till att plåstra om Amin efter en mindre bilolycka, och imponerar så mycket på Amin att han tillfrågas/beordras att bli presidentens privatläkare. De båda utvecklar en fin vänskap till varandra och Amin ser Garrigan som sin private rådgivare. Läkaren dras djupare och djupare in i det politiska spel där paranoia och utrotning av oliktänkande råder, och när han en dag känner att han vill åka hem blir han varse om att det kanske inte är så lätt som han har tänkt sig. Han är själv insyltad i röran och har näst intill blod på sina händer på grund av att han har varit en skvallerbytta.

Efter att mest ha dykt upp i en mängd biroller och B-filmer slår nu Forest Withaker till och krossar allt tänkbart motstånd. Han tar kommandot i sin roll som charmig men brutal diktator och allt gammalt ogillande jag hade gentemot honom är som bortblåst. Han förtrollar med sin utstrålning, möjligen på ett sätt som Idi Amin själv gjorde. Därför känns det här som en träffsäker porträttering av en man som utlovar guld och gröna skogar men som med tiden mestadels låter det ebba ut i skuld och röda knogar.

Kontrasterna är stora gentemot James MacAvoy, som i flera avseenden levererar en ganska blek, god (?) och tråkig läkare. Lite för mycket fokus på honom läggs dock i en något seg inledning och jag känner inte så mycket sympati för honom under filmens gång. Är man till exempel korkad nog att göra en svart presidents svarta fru på smällen när man själv påminner om en vit flaggstång så förtjänar man liksom att få krokar inkörda i ens bröst och bli upphängd i taket...