Med "The "Informant!" bevisar Steven Soderbergh sin mångsidighet. Han kan på kort tid skifta mellan episka porträtt av gamla socialister/människorättskämpar, kyliga prostitutions/finansstudier och komiska agentfilmer, utan att tappa varken relevans eller skaparglädje.

"The Informant!" är en film som befinner sig på två ställen. Vi får dels följa den något mullige affärsmannen Mark Whitacre när han (av en händelse) blir hemlig agent 0014 (för att han, som han påstår, är dubbelt så bra som Bond). Men samtidigt befinner sig också filmen (därmed även publiken) i Whitacres skalle där inte mycket är som det ska. Om han i sitt arbete inte distraheras av funderingar kring varför en isbjörn täcker för dess nos när den fiskar, så dömer vi de karaktärer Whitacre möter såsom han beskriver dem. "He really seems like a great listener".

Matt Damons Whitacre är den hemliga agent vi väntat på länge. Klumpig, korkad, naiv men med hjärtat på rätt ställe. Trots att Soderbergh gång på gång bevisar att vi inte bör sympatisera med Whitacre, är det helt omöjligt att inte ta den mustaschprydda fånen till hjärtat. Detta tror jag inte enbart beror på Matt Damons vänliga ansikte, utan även på att filmens komponenter klaffar så bra med varandra. Musiken är till exempel minst lika fånig som Whitacre själv, och den utsökta 90-talsscenografin är förstås inte helt seriös den heller.

När vi nu har läst så stört mycket om finanskrisen är det skönt att någon (i detta fallet Soderbergh) ger oss lite empirisk (just det!) kunskap om hur det ser ut i de miljöer där våra pengar mystiskt försvinner. Att Soderbergh kan göra intelligenta filmer om detta ämne, oavsett om de är roliga eller inte, får väl vara ett bevis på hans storhet. En storhet som jag tidigare misstrott, men som jag för tillfället är övertygad om existerar.