Gondrys film börjar med att en fet unge kliver in på James Reids (Tom Wilkinson) kontor. Vi får veta att ungen är Reids son som blivit hemskickad från skolan efter att han (återigen) hamnat i trubbel. Reid blir arg och sliter huvudet av ungens leksak. Han orkar inte lyssna på att anledningen till att hans son blivit hemskickad var för att han försökte rädda en flicka som blivit trakasserad av mobbare. Den feta ungen har alltså ett gott hjärta, men är missförstådd av sin omgivning. 20 år senare kastar den vuxna feta ungen (Seth Rogen) en tv genom fönstret. Det är effektivt berättat, men simplistiskt i jämförelse med vad Gondry vanligtvis brukar hitta på.

Vi får sedan följa den vuxna feta ungen när han och hans kollega Kato (Jay Chau) ska försöka rädda Los Angeles från den onda skurken Chudnofsky (Christoph Waltz), vars kastrationsångest är så stor att han måste ha en dubbelpipig pistol för att sprida skräck och respekt omkring sig. Filmens manus, som är skrivet av Rogen och Evan Goldberg, är baserat på radioshowen med samma namn som dessutom är förlagan till tv-serien “The Green Hornet” där Bruce Lee fick sitt stora genombrott. Rogen har skräddarsytt dialogen till sin egna käft, och ingredienser från andra så kallade bromance-rullar finns här i överflöd.

Jag måste erkänna att när jag från början läste om “The Green Hornet” hade jag rätt stora förväntningar på projektet. Michel Gondry, Stephen Chow och Seth Rogen i en och samma film låter som något bra. Men när jag fick reda på att (och speciellt varför) Chow inte skulle medverka sjönk förväntningarna till någonstans under bottennivå. Det hade visat sig att Chow ville inkorporera “farliga” teman som aids och plastbröst, som Gondry ansåg opassande för den stora publiken. David Bordwell uttryckte sig väldigt precist när han skrev att Gondry var en av “Hollywood's approved Wild Things”, vilket betyder att han anses vara en självständig och originell regissör men som låter sig kontrolleras av filmbolagens maktgubbar. Anledningen till Gondrys självcensur beror förmodligen på att han trodde att filmbolaget inte skulle godkänna filmen med Chows idéer. Men det är fortfarande fegt gjort av Gondry, och nu har vi en lam film om korruption inom politik och media, vars vaga samhällskritik går att applicera på vad som helst och ingenting. Till råga på allt verkar det som att Michel Gondry regisserade filmen i sin egna frånvaro. Den sötsliskiga uppfinningsrikedom som har blivit fransmannens kännetecken kanske finns där, men då får de nog lansera filmen med 3D-brillor med förstoringsglas i, för från tredje raden såg jag inget av det.