“The Expendables” kickstartar med bullret av ett gäng motorcyklar som kommer glidande på en mörk gata. Och detta är mycket riktigt en film om muskler, eller snarare hästkrafter. Stallone har dragit ihop en grym samling machomän – med Jason Statham, Jet Li, Mickey Rourke och Dolph Lundgren i spetsen – för en liten historia om ett gäng legosoldater som hyrs in av CIA (Willis) för att fixa en pengagalen CIA-agent som tagit kontroll över den lilla sydamerikanska ön Vilena, och dess kokainflöde.

Stallone är kanske inte den mest intelligenta regissören, men det tar han lätt igen med hjärta, muskler och ärlighet. Han vet vad han kan, och han försöker inte göra något annat. Stallone attackerar sitt ämne head on, precis som hans karaktärer attackerar deras motståndare. Med en väldigt rörlig och något skakig kamera har Stallone och fotografen Jeffrey L. Kimball anpassat filmens estetik efter karaktärernas inte särskilt graciösa sätt. Dessvärre är klipptempot lika högt som hos exempelvis Tony Scott, så denna annars fina detalj ser man inte så mycket av, i likhet med bilderna som ibland blir till ett brus av explosioner, pistolskott, knivhugg och ansikten i smärta.

Men det är inte alla scener som reduceras (eller upphöjs?) till rent brus. I scenen där Mickey Rourke berättar om hur han misslyckades att rädda en serbisk kvinna från självmord håller Stallone kvar kameran på Rourkes sargade ansikte. Konventionellt måhända, men effektfullt trots det. I en tid när biografen är fullproppad med pseudointellektuell tramsaction som “Inception”, trötta “kvalitesfilmer” som till exempel Nuri Bilge Ceylans, samt reboots/remakes/sequels/prequels är det skönt att se en traditionell actionfilm som står för vad den är. En film om män som tatuerar sig sittandes på en motorcykel istället för på en stol (eller vad man nu kallar det). Det är rått, “manligt” och våldsamt, men Stallone har aldrig tidigare varit lika nära att övertala om att män med biceps fetare än undertecknads lår faktiskt har känslor de också.