Det är närapå tjugo år sedan Jack Nicholson spelade Jokern i Tim Burtons Batman. Nu spelar Heath Ledger (1979–2008) den goth-sminkade, skrattande clownskurken i filmen som blev skådespelarens sista, han dog av en överdos i januari i år. Han övertygar verkligen, man slutar jämföra Nicholsons rolltolkning efter bara några minuter av Ledgers. Den sistnämndes svettiga nervryckningar och förvridna clown-skratt är förlösande, de vittnar om att Ledger hade sina bästa år som skådespelare framför sig, om bara ödet velat honom annorlunda.

Vem som spelar Batman är mindre viktigt, man bryr sig ju bara om vilka som spelar skurkarna i varje ny film, och framför allt HUR det kommer sig att skurkarna blir skurkar. Som ett slags social-darwinism i superhjälte-format, väntar vi alltid på scenen där ytterligare en av Gothams alla missanpassade invånare ramlar ner i en pool med flytande kväve, flytande syra, flytande tvål eller något annat hemskt – och hur han eller hon (oftast han) förvandlas till ett anarkistiskt monster för samhället att stöta bort.

Skurkarnas karaktärer är alltid den drivande kraften i Batman-filmerna, inte hjälten själv – med undantag av den förra filmen, Batman Begins, som berättade mer om varför superhjälten blev superhjälte. Fladdermusen själv har spelats av inte mindre än fyra skådespelare sedan 1989, men vad bryr vi oss om det? Han är nästan lika tråkig som sitt alter-ego Bruce Wayne, vilket inte säger lite om varför ingen orkar spela honom mer än två gånger. Christian Bale gör jobbet för andra filmen i rad, och visst ser han ok ut i den tajta svarta kevlar-dräkten. Slår hårt gör han också, ser det ut som. Bara att köra på, Christian.

Trots alla förutsägbara vändningar, sedvanliga slagsmål och moralkakor om det goda samhället, är ”The Dark Knight” en imponerande uppvisning i action, och dessutom en välskriven sådan. Manuset till den över två och en halv timmar långa filmen är skrivet med finess och skärpa, man tröttnar faktiskt inte en sekund. Till skillnad från seriens tidigare två regissörer, Tim Burton och Joel Schumacher, har Christopher Nolan (Memento) valt att tona ner scenografin en hel del, så att Gotham City mer känns som en genomsnittlig storstad, en plats som skulle kunna vara vår egen hemstad. Det är ett smart drag som gör publiken mer engagerad i historien. Dessutom ger det fladdermusen själv det drag av mystisk outsider som han behöver för att behålla sin image.