Det här är en film om att försöka fly. En persons flykt kan påverka och ändra mer än bara ett liv. Som vanligt i Guillermo Arrigas filmer får vi följa flera personers öden i rum och tid. Vi träffar 12-åriga Maria vars föräldrars förflutna jagar ikapp dem och hon får stå i mitten och titta på. Medelålders Gina som slits mellan sin passionerade älskare och stora familj. Tonåriga Marianna bevittnar hur föräldrarnas äktenskap sakta vittrar sönder. Slutligen Sylvia som serverar sina gäster på en lyxig restaurang med ett hjärtligt leende på läpparna men privat håller hon på att vittra sönder.

”The burning plain” är en melankolisk, desperat och mänsklig historia. Att den är regisserad av Guillermo Arriga (”Babel” och ”Älskade Hundar”) är svårt att ta miste på. Karaktärerna kläs av framför en på duken, tills man är så bekant med dem att man nästan kan känna deras andedräkt. Kanske kan jag tycka att Arriga låter vissa av karaktärerna komma undan lite för lätt. Möjligen skulle en morbid sida av mig vilja se mer ångest. Jag känner mig snuvad på den starka karaktären som kämpar för att sona sina brott.

Men kanske har jag fel? Kanske är det inte en film om att fly. Kanske är det en film om att hitta hem och visst skapar det hopp. En sak är dock säker, det är en bioupplevelse där känslolivet får hoppa bungy jump mellan hopp och förtvivlan. Det är underbart att se en film som får mig att verkligen känna något.