Efter ett långt och framgångsrikt liv som bedragare beslutar sig Bloom för att lägga av. Han och hans bror Stephen har sedan de var barn livnärt sig på att bedra alla de kommit åt. Bloom har sedan ett tag tröttnat på att alltid spelat en roll och vill nu ha ett riktigt liv. Stephen är dock inte riktigt redo att ge upp sitt, enligt honom, perfekta liv. Han har ställt in siktet på en stenrik arvtagerska och lyckas till slut övertala Bloom att hjälpa honom en sista gång.

Penelope, briljant spelad av Rachel Weisz, är arvtagerska till en oljemagnat och bor i ett av USA:s största hus. Hon är stenrik och uttråkad så när Bloom dyker upp och utger sig för att vara en antikhandlare på väg mot nya äventyr i Europa är hon inte sen att hänga på. Resan, tillika brödernas blåsning, blir en romantisk roadtrip utan dess like.

Det ligger en typ av slöja över den här filmen som man annars kan finna hos Wes Anderson och hans bästis Noah Baumbach. Trots ämnen som lätt skulle kunna bli tunga dramer håller sig dessa två regissörer alltid på gränsen mellan hysteriskt roligt och tårdrypande sorgligt. Visst, Rian Johnson, som regisserat ”The Brothers Bloom”, har en bit kvar innan han når Andersons detaljrikedom och underbart twistade karaktärer, men han är på god väg.

Rian Johnson ger filmen en extra nyans genom att leka med tidsepoker. Filmen utspelar sig i nutid men väldigt ofta hamnar man snarare i en skön “film noir” från svunna tider. Jazzklubbar blandas med betonggetton och karaktärerna är alltid tidlöst uppklädda för att betona längtan efter en utdöd värld där allt var lite mer svart och vitt.

En klar Tummen upp till en av de mest underhållande filmer jag sett i år.