Jason Bourne börjar minnas. Först bara fragment av hur det gick till när han förvandlades till den superagent han är idag, men sedan blir hans minnesbilder mer och mer sammanhängande.

Som alltid är Bourne jagad – CIA är honom hack i häl och är riktigt bra på att spåra upp honom, i vilken världsände han än behagar vara. Men Jason ligger naturligtvis alltid ett steg före. Det blir riktigt spännande (och här har vi också filmens bästa scen) när han tar kontakt med en brittisk journalist som har skrivit flera artiklar om den mystiske Jason Bourne. Det blir en avancerad katt-och-råtta-lek med skjutglada krypskyttar.

Efter denna episod tappar jag dock intresset för filmen. Jason och CIA fortsätter att jaga varandra men de långa jaktscenerna är alltför utdragna. Särskilt en scen från Marocko, där vi får följa en låååång jakt genom trånga gränder får mig att tröttna rejält. Ett tag är jag nästan på väg att somna i biofåtöljen (ljudeffekter till trots).

Visst, The Bourne Ultimatum är en riktigt välgjord actionfilm men det räcker inte. Kill your darlings, säger jag. Korta filmen med 20 minuter och det blir en kanonrulle. Eller vänta tills den kommer på dvd och var beredd med fastforward-knappen.