Sylvia var ursprungligen från USA men bodde i England då hon träffade britten Ted. Efter att den stora passionen har drabbat dem vinner Teds första bok ett prestigefyllt pris, de gifter sig och flyttar till USA. Till en början är allt underbart, men snart börjar Ted träffa andra vilket Sylvia så småningom får reda på.

De flyttar tillbaka till England men inte mycket blir bättre. Ted fortsätter att vara en framgångsrik poet men Sylvia drabbas av skrivkramp och börjar tvivla på sig själv både i rollen som maka och som poet. När de får två barn blir hennes börda än tyngre och Ted fortsätter att vara otrogen och frånvarande. Till slut blir allt för mycket för Sylvia och hon väljer att ta sitt eget liv.

Jag vet inte hur mycket av den här filmen som egentligen är sanning, det överlåter jag till någon annan att spekulera i. För mig är det dock en gastkramande historia, trots att man redan från början vet hur det kommer att sluta. Det är nästan en lättnad när slutet äntligen kommer efter att man har suttit spänd i nära två timmar. I början är det lite skakigt men när Sylvias naivitet och charm byts till oro och bitterhet släpper inte den här filmen taget.

Även om filmen utspelar sig på slutet av 1950-talet och början på 1960-talet så känns Sylvias kamp för att få livet som karriärkvinna, maka och mor att gå ihop högst aktuellt. Det skildras med små men skarpa scener som jag kan tänka mig att många känner igen sig i. Sylvias och Teds kärlek förvandlas till desperation och ångest med stor övertygelse.

Gwyneth Paltrow gör rollen med sådant engagemang och känsla att jag inte ens undrar över varför hon inte bara struntar i Ted och går vidare med sitt liv. Daniel Craigs roll som Ted känns ibland lite träig men han fyller sin funktion som undanglidande make. Det är en vacker film trots att den till stora delar utspelar sig i ett grått och brunmurrigt England. De många scenerna när Sylvia på kvällarna sitter ensam hemma och väntar på Ted sammanfattar filmen bra, för det är tragiskt och sorgligt.