Familjen Parr gör sitt bästa för att dölja sina superkrafter men på kvällarna händer det att Bob smyger ut med sin kompis, som också är före detta superhjälte, för att göra lite hjältedåd i all tysthet. En dag får Bob ett mystiskt meddelande som erbjuder honom ett hemligt jobb som superhjälte och då kan han inte motstå frestelsen. Men det blir inte så lätt som han trodde och snart är hela familjen inblandad.

Animerad action har en fördel över vanlig action och det är att det går att göra vad som helst och dessutom få det att se snyggt ut. Superhjältarna innehåller mycket snygg animerad action och det är ett nöje att se flygplanskrascher, raketuppskjutningar och superhjältarnas otroliga krafter. Den komiska behållningen ligger främst i familjens försök att vara en vanlig förortsfamilj fastän de är allt annat än ordinära. Musiken låter väldigt mycket Bond, vilket känns trevligt. Edna, modedesignern som designar familjens hjältedräkter, är en härlig karikatyr på snobbiga och paranoida modedesigners. Det finns även flera småroliga biroller som till exempel Bobs chef på försäkringsbolaget. Skurken är som en skurk ska vara – elak, maktgalen och ond men någonstans gömmer han också ett svek han inte kan glömma.

Även om jag roas i 1 timme och 45 minuter så känns Superhjältarna 15 minuter för lång, speciellt med tanke på att många barn kommer att se den. Pixar hade nog tjänat på att använda saxen lite flitigare. Superhjältarna är Pixars första film efter succén Hitta Nemo och det är naturligtvis svårt att leverera något lika bra, speciellt med tanke på de skyhöga förväntningarna.

Superhjältarna kommer inte upp i samma nivå som Hitta Nemo men det är ändå en film som både vuxna och barn kan se och få behållning av. Det här är ingen originell historia, men den har sina poänger och om man gillar animerad film så lär man inte bli besviken.