Strings marknadsförs som världens första långfilm spelad enbart med marionettdockor. En och annan kanske höjer på ögonbrynen och tänker "Nej, det var väl Team America: World police". Men danska Strings kom faktiskt före den amerikanska filmen, även om den svenska premiären har dröjt ända tills nu.

Det här är ett drama som utspelar sig i en tidlös värld, där två rivaliserande folk slåss om staden Hebalon. När kejsaren av staden dör, tar han med sig en avgörande hemlighet i graven. Hans son Hal Tara, som intalas att fadern mördats av deras rivaler Zeritherna, beger sig ut på ett korståg för att kräva hämnd. Men kvar i staden finns de riktiga fienderna, mörka krafter som vill ta över makten och inte drar sig för krig för att förverkliga sina drömmar.

Filmen kretsar kring att alla rollfigurer är marionetter, trådarna de styrs av är hela tiden mycket närvarade och viktiga för filmens handling. Om huvudtråden går av dör dockan.

Strings är laddad med mycket symbolik som kan appliceras på strider mellan folk under historiens gång såväl som idag. Den ger också en tankeställare – vad är det som styr och håller oss kvar i gamla, invanda mönster?

Filmen är mycket vacker, och marionettdockorna gör att den får en helt annan närvarokänsla än om den hade varit tecknad. Jag lever mig in i sagans värld samtidigt som jag hela tiden blir påmind om parallellerna till dagens världspolitiska problem.