Harold (Will Ferrell) trivs med tillvaron tills han en dag börjar höra en inre kvinnoröst som kommenterar precis allting han gör. Harold kan inte påverka vad rösten säger, och får leva med att den maler på. Men när så rösten en dag säger att kommer att dö inom en snar framtid är det dags att byta strategi och bekämpa rösten på riktigt. Harold vill inte dö. Hans tid är inte inne. Eller är det kanske just det den är?

Det är härligt att se en film med en lite annorlunda historia, i stil med îI huvudet på John Malkovichî. îStranger than fictionî blir dock inte lika bisarr, och det finns en lagom naturlig förklaring till varför Harold hamnar i den här situationen. Han söker hjälp hos Dustin Hoffman, som spelar en litteraturprofessor som lägger ner mycket tid på att försöka ta reda på röstens ursprung och vad det är för typ av historia Harold har blivit huvudpersonen i. Genom en serie test kan han systematiskt utesluta olika genrer och kommer med förslag på hur man ska kunna lura berättarrösten så att den inte har något att berätta om.

Hoffman är lika välspelande som alltid, men den som imponerar mest här är Will Ferrell. Det här är ett makalöst uppsving från de korkade slapstick-komedier han har töntat omkring i förut. Han bevisar här att han kan göra andra typer av roller och min förhoppning är att han nu får lite mer seriösa roller framöver. Det är en drama-komedi det här, så även om det finns en del roliga scener är tanken bakom det hela på ett lite djupare plan än att man bara ska skratta sig fördärvad.

Maggie Gyllenhaal dyker upp och får en betydande roll i filmen. Hon spelar bagaren Ana, som granskas av skatteverkets paragrafryttare till utsände, och snart börjar det att slå gnistor dem emellan. Berättarrösten görs av en alltid lika lysande Emma Thompson, och med hennes behagliga och övertygande stämma skulle man väl näst intill vara glad över att få ha henne som sin inre röst. För inre röster hör vi väl alla...eller är det bara jag?