En ung kvinna begår självmord mitt under skolans högtidsdag genom att hoppa från ett tak. Anledningen är att några av eleverna har trakasserat henne under en längre tid. Detta blir upptakten till en rad grymma händelser på skolan. Två nya elever anländer och med dem en serie blodiga mord. Är det den drunknande bondens vålnad, "strandvaskaren", som går igen eller är det en besinningslös mördare som härjar?

Det här är tänkt som en renodlad skräckfilm i äkta amerikansk highschool-anda. Till en början kan tyckas att regissören Mikael Håfström har lyckats, men ganska snart spårar det tyvärr ur. Det är varken roligt, spännande eller skrämmande. Skådespelarna är passande för formatet, men Håfström lyckas inte ta dem dit han borde. Det blir en massa springande i korridorer och källare, men den där riktiga skräckiskänslan infinner sig aldrig. Det enda upplyftande med Strandvaskaren är Rebecka Hemse, som spelar huvudrollen. Hon är duktig och trovärdig, men i det här fallet går det inte att bygga en hel film på en enda skådespelare.

Club Dread har stora likheter med Strandvaskaren. Filmen utspelar sig på en paradisö, ungefär som dem vi är vana att se i alla dokusåpor. Här är det fri sprit och sex som gäller. Det skämtas mycket kring dessa två nödvändigheter i filmen. Precis som i den svenska filmen finns det en legend – en hänsynslös vålnad spökar och mördar alla som beger sig in i djungeln. Ganska snart flyger huvuden och andra kroppsdelar till både höger och vänster.

Denna amerikanska film lyckas bättre än sin svenska konkurrent att hålla sig inom genren. Sex, mord och skrikande tjejer (och killar) avlöser varandra. Ett par klassiska svenskskämt hinns också med. Bitvis är det faktiskt lite underhållande, men inte heller denna skräckkomedi når några höjder. Slutuppgörelsen känns nästan identisk med Strandvaskaren, om än något mer komisk i denna film.

Fotnot: Club Dread ges ut på hyrvideo i Sverige den 24 november 2004. Uppgifterna i faktarutan gäller Strandvaskaren.