Filmen är verkligen stilla. Kameran vilar länge på ansikten, sargade byggnader och panoramor över floddalen. Dammbygget är en jättekuliss i berättelsen om vanliga människor med vanliga problem. Det är gripande och storslaget, men också sorgligt. Vattennivån höjs med 156,6 meter, vilket textas varnande på husväggar. Människor måste ge sig iväg när mark, minnen, hus och landskap översvämmas. De räddar lite saker och försöker få med sig själva in i ett nytt sammanhang. Ortsnamn och varifrån man kommer blir viktigt och familjeförhållanden måste klargöras. Annars suddas man ut. Flera blir stormrika på omvandlingen och miljontals Yuan förskingras. Samtidigt nekas skadade rivningsarbetare ersättning. Flyktingars gräl med förmän om rimlig kompensation ekar i de tomma lokalerna.

Moderniseringen av Kina sliter sönder gamla band och traditioner, även om alla förstår att utvecklingen är ofrånkomlig och nödvändig. En ung smågangster säger i filmen ”Vi passar inte in i dagens samhälle. Vi är för nostalgiska”. En ung pojke skriksjunger gamla, poetiska kärlekssånger, men dränks av moderna schlagers. Det växer fram en tafatt lojalitet mellan arbetare och flyktingar. Och vänskap spirar när gruvarbetaren och smågangstern spelar upp sina mobilmelodier för varandra, vilket påminner om det legendariska gitarrmötet i ”Den sista färden”. I en rolig scen ser man tre artister från den gamla kinesiska operan sitta hårdsminkade i sina fantastiska scenkostymer och leka med mobilspel.

Fotot är enastående vackert, musiken varierande och följer fint filmens drama. Men den långsamma berättarstilen och de ordfattiga dialogerna kan göra actionsugna nervösa. Den som vill känna lite kinesisk själ och vågar stanna upp en timma och 48 minuter för att bli närvarande i brytningen mellan dåtid och nutid i den kommande industrimakten Kina, blir belönad.

Fotnot: Filmen vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2006.