Familjen Yokoyama är samlade för första gången på länge. Det är femton år sedan en av pojkarna, Junpei, dog. Mycket är sig likt när syskonen till Junpei tillsammans med sina nya familjer besöker föräldrarna i den lilla japanska kuststaden. Tillsammans delar de sorgen, saknaden och minnena av den döda sonen och brodern. Men sättet på hur de hanterar dessa känslor skiljer sig åt. “Still Walking” skildrar kärleken och irritationen inom en familj där ödets makt förändrade livet för dem alla för all framtid.

Med en stilla kamera stimulerar Kore-Eda såväl vår visuella som auditiva aptit. Han använder ingen pekpinne för att styra våra blickar och uppmärksamhet, istället låter han händelserna utspelas på flera plan samtidigt, såväl inom som utanför bilden. På så sätt tvingar han oss engagera alla våra sinnen av rädsla för att missa något av betydelse.

Genom den vilande kameran tillåts vi betrakta karaktärerna och deras värld i lugn och ro. Samtidigt medför det också att filmen vid första anblick uppfattas som mindre dramatisk än den egentligen är.
I takt med att eftertexterna rullar förbi inser jag att jag inte kan peka på något ögonblick i filmen som sticker ut. Ändå är jag fullständigt tillfredsställd med helheten.

“Still Walking” för tankarna tillbaka till den japanska mästerregissören Yasujiro Ozu och hans familjedrama “Tokyo Story”. Ozu blev på 1950-talet känd som en av filmvärldens mest känsliga utforskare av vardagslivet. Kore-Eda tar med sig Ozus förmåga att berätta den simplaste historien på det mest eleganta och djupaste sätt in i 2000-talet.

För ett par trötta ögon innebär “Still Walking” två timmars sömn i biomörkret. Den uppmärksamma tittaren belönas med ett rikt familjedrama olikt allt annat på svenska biografer.