Mamman har tröttnat på Andies slacker-tillvaro och hotar att skicka henne till en håla vid namn Texas för att hon ska skärpa till sig. Med lite tur kommer dock Andie in på en konstskola i Baltimore och får en sista chans till bättring. Men hennes dansstil passar inte in på den fina skolan, och hennes dubbelspel på två dansgolv blir för tufft för henne.

Andie får kicken från 410 och får inte vara med i den kommande stora street dance-tävlingen ”The Streets” och riskerar i samma veva att bli avstängd från skolan. När hon är som ensammast och allt är död och pina träder en oemotståndlig manlig elev med ett lika oemotståndligt förslag fram. De ska bilda en egen street dance-grupp och visa var skåpet ska stå!

Den här filmen gav mig starka vibbar från den sju år gamla ”Save the last dance”, där balett möter hiphop. I båda filmerna handlar det om att vara sig själv och göra det man tror på. Man ska strunta i regler och köra sitt eget race, och så vidare. Det blir väldigt förutsägbart med standardupplägg i överflöd, och krystade scener poppar upp här och var. Men det är väl smällar man får ta.

Dansälskare blir nog inte besvikna, och det är väl just sådana som kommer att söka sig till den här filmen. För som dansfilm fungerar den finemang och man får njuta av en mängd snyggt koreograferade dansuppvisningar och intressanta moves som man kan försöka sig på när man dansat sig ut ur salongen när filmen är slut och står där och rockar loss i ett gathörn. Om ”gatans kungar” kommer förbi och hävdar att du inte kan dansa är det bara att dansa vidare. För det är ju allas medborgerliga rätt att få dansa var de vill. Eller hur?