Det blir inte bättre för att Peter Parker/Spindelmannen anklagar sig själv för sin farbror Bens död, att hans bästa vän Harry vill se Spiderman död eftersom han dödade Harrys pappa eller att Mary Jane har gått vidare och numera är skådespelerska med en ny man i sitt liv. Hans liv blir inte direkt mindre komplicerat när han ställs inför den briljanta forskaren Otto Octavius – ; reinkarnerad som det maktgalna och flerarmade monstret "Doc Ock", spelad av Alfred Molina som för övrigt är perfekt i denna roll.

Peter börjar tvivla på sig själv och en dag sviker hans krafter honom. Eller är det han som sviker dem? Men hur mycket av sig själv kan man egentligen offra för att alltid orka finnas till hands för andra? När han till sist bestämmer sig för att sluta vara superhjälte så att han kan förklara sin kärlek för Mary Jane, kommer dock Doc Ocks ondska och hans faster Mays kloka ord i vägen och han får en än gång offra sin kärlek. Tur är väl att Mary Jane tycker att hon också måste få säga något om saken.

Jag tycker att karaktärerna fördjupats en aning i denna film. Det är intressant att se hur Peter Parker måste fightas mot sina egna impulser att ge upp sitt hemliga superhjälteliv för tjejen han är kär i. Det är också den här utvecklade identitetsproblematiken som jag tycker gör film nummer två bättre än ettan. Skönt att veta att även en superhjälte kan behöva finna sig själv ibland. Tobey Maguire och Kirsten Dunst utgör verkligen ett perfekt par som det slår gnistor om.

Jag gillar den här filmen och för min del skulle Spiderman gärna få kasta sig mellan Stockholms husväggar. Gå och se!