”Speed Racer” var en av de första japanska animeserierna som nådde kommersiell framgång i USA under 60-talet. En dubbad, redigerad och allmänt amerikaniserad version av serien har sänts på bland annat Cartoon Network och MTV, och ”Speed Racer” har med åren nått en kultstatus som enligt Warner Brothers redan 1992 motiverade en filmversion. En rad namnkunniga regissörer och skådespelare har sedan dess varit inblandade i en långfilmsadaption (Johnny Depp, Keanu Reeves, Alfonso Cuaron) men projektet nådde aldrig fram till bioduken förrän bröderna Wachowski klev ombord som regissörer. Och medan de har varit hänsynsfullt lojala till den tecknade seriens tilltal och visuella stil – här finns pastellfärgad slapstickhumor, oändliga och fullkomligt obegripliga utläggningar om racerbilsteknologi, blixtrande snabba flipperlopp avbrutna av ninjaslagsmål – så finns ingen hänsyn kvar för oss som inte redan är frälsta. Detta är ett av filmens största problem. Att den, tagen ur alla sammanhang, också är alldeles för lång (2 timmar och 15 minuter) och repetitiv för att vara en ”familjefilm” är ett annat. Jag har svårt att tänka mig att merparten av hardcore-fansen orkar med den här historien av enbart nostalgiska skäl. Men så är jag heller inte någon extrem beundrare av den tecknade serien.

Sedd som en film för de yngre får man ändå tillstå att budskapet som hamras in på ett övertydligt sätt trots allt är fint; det värnas om både familjevärderingar och individens rätt till att själv forma sin framtid, och storskurken är själva kapitalismen förkroppsligad. Specialaffekterna är välgjorda men medvetet barnsligt stiliserade, skådespelarna gör vad de kan med övertydliga repliker framför den gröna skärmen. Man får helt enkelt ha överseende med att även gamla proffs som John Goodman och Susan Sarandon ibland helt enkelt behöver snabba pengar.

Bröderna Wachowskis lekfullhet förtjänar så gott som alltid att tas på allvar, bortser man ifrån de två uppföljarna till ”The Matrix” så är de sällan ointressanta. ”Bound”, ”V för Vendetta” och så vidare. Ointressanta är de inte här heller, tyvärr är ”Speed Racer” mest tankeväckande ur en marknadsföringsaspekt; hade filmen gjort bättre ifrån sig på box office om man hade varit tydligare med att profilera den som en barnfilm? Förmodligen hade man då i alla fall kunnat mildra chocken för dem som förväntat sig en ny ”The Matrix”.