“Sound of Noise” börjar med att en poliskonstapel berättar om sitt tradiga liv som son till genial en konsertpianist och bror till en lika genial dirigent. Konstapel Tondöv var dock inte intresserad av musik som liten och lärde sig aldrig att spela. Så det fick bli polisskolan istället.

När väl en musikterroristensemble börjar attackera Malmö tappar stadens polisstyrka fattningen, om de nu haft någon förut (En rolig anekdot är att flertalet av festivalfilmerna innehåller komplett inkompetenta poliser). Musikerna planerar en miniturné i staden. Fyra spelningar där gänget ska hitta saker att trumma på, som en sjukhuspatient eller trottoaren utanför operahuset.

Vi får alltså följa ännu en polisutredning. Denna gång liknar den dock Späck mer än Beck. Alla personer polisen frågar ut spelas av svenska storskådisar; Björn Granath, Anders Jansson med flera. Men vi tvingas även att tråkas ut av musikanterna när de planerar och utför sina stötar. Lika mycket som gänget bankar loss går de runt och berömmer sig själva och sina verk.

Konceptet blir tröttsamt efter dryga kvarten, men då återstår det bara runt 90 minuter, så det är väl inget att klaga på. Däremot bör man fråga sig varför några musiker, som med glimten i ögat refererar till sig själva som terrorister, vill få sig visade på stora filmfestivaler och bli producerade eller distribuerade av ett stort filmbolag som Wild Bunch, och dessutom använda sig av Sveriges skådespelarelit.

Det är smutsigt, kommersiellt och långrandigt. Inte ens musiknumren var något att ha.