Buddy Israel är en jagad man. Hans forna maffiakompanjon Primo Sparazza har utlyst en belöning på en miljon dollar till den som lyckas ta livet av Buddy och, i en makaber tvist, skära ut hans hjärta. Naturligtvis är det ett erbjudande som de mest perverterade hyrmördare inte kan motstå och snart är sju lönnmördare på väg till casinot vid Lake Tahoe där Buddy gömmer sig. Samtidigt har FBI lagt sig i leken, de vill hålla Buddy vid liv för att han ska bli kronvittnet som ska sätta dit Primo Sparazza en gång för alla. Vi får följa de olika lönnmördarna och FBI-agenterna i deras jakt för att först få tag på Buddy först. Naturligtvis korsas deras vägar med blodbad som följd.

Regissören Joe Carnahan lider av ett svårartat Tarantino/Guy Ritchie-komplex och den första timmen av filmen är direkt plågsam i sin ambition att övertyga publiken om hur tuff den är. Det är gangsteraction enligt standardformel; snabba klipp, jobbig gitarr-rock och tokiga vinklar.

Men det är inte bara ris, halvvägs in i filmen får historien fart, snygga actionscener staplas på varandra i ett hisnande tempo och det blir faktiskt lite spännande. Tyvärr vill Carnahan göra filmen smartare än vad den är och drämmer till med en oväntad vändning som borde slå något slags rekord i genomskinlighet.

Det fullkomligen kryllar av halvkända skådisar; Ray Liotta som hårdkokt FBI-agent, Andy Garcia som hans cyniske chef, Ben Affleck som loser och Jeremy Piven (känd från Entourage) som Buddy Israel själv. Nu är det ingen film där skådespelandet tar plats, men ingen gör direkt bort sig heller. Sångerskan Alicia Keyes är särskilt bra som förförisk mördare.

Jag kan tänka mig att Smokin’ Aces kommer ligga bra till på bensinmackarnas topplistor när den släpps på dvd. Det är möjligt att den kommer att göra sig bättre där, på bio gör den i alla fall inte mig glad.