Med en stjärnspäckad skådespelarensemble (bland andra Ellen Page, Dennis Quaid och Sarah Jessica Parker), har debutanten Noam Murro gjort en komedi som av någon oförklarlig anledning har smugit sig in i Stockholms filmfestivals program.
”Smart people” är ytterst konventionell film som handlar om intellektuella. Men dessa intellektuella framställs inte som komplexa vilket medför att filmen tappar halva sin potentiella publik, eftersom en intellektuell människa hellre skulle se en film av Noah Baumbach eller Woody Allen om de skulle vilja känna igen sig i karaktärerna.

Det är som om regissören inte ens vill dölja att hans film inte är så smart som den egentligen borde vara. Att rollsätta Sarah Jessica Parker och Dennis Quaid i en film som denna är ett stort misstag. Inte för att de är dåliga, tvärtom de är mycket duktiga, men för att man inte kan se dem i den miljö som filmen utspelas i.
Bortsett från Ellen Pages medverkan har ”Smart people” flera likheter med ”Juno”, som blev oförtjänt hyllad förra året. Där kunde vi se Ellen Page spela en vedervärdig karaktär som var otroligt svår att gilla. I ”Smart people” är hon fortfarande en arrogant skitunge, men denna gång så nedtonad att man faktiskt kan sympatisera med henne. Hon kan till och med vara smått charmig från och till, trots att hennes relation med sin farbror känns något framtvingad.

”Smart people” är ett drama förklätt till en komedi. Skådespelarna består främst av komediskådespelare och på de ställen där en karaktärsfördjupning borde äga rum ser vi istället ett litet skämt. Detta beror till stor del på att regissören inte vet vad han sysslar med. Han har ambitioner om att göra en film om smarta människor, men han vet inte riktigt hur sådana fungerar. Murro verkar vara medveten om det och lägger in hemsk indiepop över bilderna för att täcka deras meningslöshet. ”Smart people” är en film som inte tillför någonting och som därför inte borde existera – trots att den inte är fruktansvärt dålig.