John Whittaker (Ben Barnes) anländer till sin familj och sin barndoms brittiska överklassgods – med tjänstefolk, orangeri, tennisbana och årliga baler. Med sig har han sin nya fru Larita (Jessica Biel), en amerikanska som hellre tävlar racing än socialiserar kring rävjakter. Johns familj, som inte riktigt hunnit med i svängarna, har alla olika åsikter angående giftermålet.

För Larita ligger den stora utmaningen i att försonas med Johns mor, fru Whittaker d.ä. (Kristin Scott Thomas), efter att amerikanskt och oblygt ha stulit hennes son, genom att gifta sig med John utan moderns välsignelse. Dock finner hon en vän i den ständigt frånvarande och annars hårt kritiserade fadern (Colin Firth); han som lämnade sin fru för kriget och aldrig riktigt kom tillbaka. Men saker och ting faller inte som Larita tänkt sig, utan skickligt och manipulerande spelar fru Whittaker ut henne och John mot varandra. Med en dalande relation till sin make vet Larita inte riktigt vad hon ska göra.

Replikerna i “Små skandaler” är rappa och studsar träffsäkert mellan karaktärerna, och i början av filmen går de i takt med kameran som snyggt byter fokus från en person till en annan, som ett par smörade kugghjul. Saker faller på plats utan minsta ansträngning och jag blir lite osäker på om det verkligen inte är den tjugofjärde december och klockan precis slagit tre.

En film som så tydligt bygger på en förlaga av Noel Coward – det glada tjugotalets komediska fader som skrev pjäser och revyer och sånger som en annan modern Shakespeare – får bara inte bli fel. Det blir det heller inte. Känslan av att man inte alls har en bioduk, utan en teaterscen framför sig är stundtals förvånansvärt påtaglig – mycket på grund av regissör Elliots behandling av djupet i bildrummet. Saker händer långt i bakgrunden med stor betydelse för det i förgrunden. Att skådespelarna då och då också brister ut i musikalsång spär på de broadwayistiska förtoner som redan pyr i mig. Soundtracket, som innehåller flera av Cowards egenkomponerade sånger, sjungs för övrigt uteslutande av skådespelarensemblen.

Jag tycker att Elliot lyckas bra med att bibehålla den cowardistiska stil som ger filmen den glans i vilken jag inte kan undvika att sola mig. Filmen fungerar väl i sitt glättiga format just för att den aldrig blir för tragisk.

Jag gick från “Små skandaler” med en renslickad palett av kvick dialog och härligt jazziga musikaltoner från en tid då allt var som gladast och alla var rika. Ut ur Grands salonger och in i ösregnet med en kvarvarande värme och upplyft av en känsla av tjugotalsskimmer.